|
|
|
Västra Saltviks Frivilliga Brand och Räddningskårs historik 1934-1984
1. Brandskyddet före brandkårernas tillkomst. Ordspråket säger: "Elden är en dålig husbonde men en bra dräng". För att skydda sig mot eldens skadegörelse och ödeläggelse har människan under tidens lopp företagit vissa åtgärder i förebyggande syfte. Bland annat kan hänvisas till ett brandsyneprotokoll av år 1862, som exempel på hur då rådande brister måste avhjälpas. Ovannämnda protokoll har följande lydelse(se bifogad avskrift). Under årens lopp utvecklades brandskyddet i sakta mak med en fortsatt årlig brandsyn, från ett hela västra Saltvik omfattande distrikt som i sin tur var uppdelat i mindre områden. Några handsprutor fanns som troligen bekostats med allmänna medel. Den allmänna skyldigheten att hjälpa till vid eldsvåda gjorde att då man såg ovanlig rök eller genom bud blev medveten om att elden var lös, skyndade man till hjälp. Av gammalt tillämpades budgivning från gård till gård men sedan telefoner blev allmän anlitades dessa vid alarmering.
På initiativ av Västra Saltviks lantmannagille, enligt protokoll av den 8 september 1934, sammankallades ett 40-tal intresserade, jämte Jan Sundberg och Sven Eriksson från Mariehamn, till sammanträde på Solbacka den 7 oktober 1934 för att diskutera bildandet av en frivillig brandkår i västra Saltvik. Efter föredrag av Jan Sundberg om förebyggande brandskydd och efterföljande diskussion så beslöts att bilda "Västra Saltviks Frivilliga Brandkår". Till interimstyrelse valdes Karl Höglund, Laby, K.J. Blomroos, Ödkarby och Viktor Troberg, Ödkarby. Att det var allvar i saken bevisas av att det gavs i uppdrag åt sex ombud att inom två veckor värva medlemmar i sina distrikt. Raskt handlat. Medlemsvärvningen gav till resultat att 68 st aktiva och 29 passiva medlemmar antecknades. De aktiva medlemmarna erlade en medlemsavgift om 5 mk/år och de passiva 10 mk/år. Genom dessa avgifter finansierade man kårens första verksamhetsår. Den 11 november samma år valdes interimstyrelsen till ordinarie styrelse samt till högsta chef Viktor Troberg och till underchefer Nils Jansson och Eliel Persson. VSFBK var initiativtagare till anordnandet av befälskurser för brandkårister. Dessa hölls i Mariehamn den 3-5 mars och 3 juli 1935. Kursledare var Jan Sundberg. Undercheferna bevistade kurserna och kunder sedan i sin tur hålla övningar med brandkåristerna. Kåren hade indelats i 7 plutoner, utgående från de handsprutor som fanns placerade ute i byarna. Handsprutorna var delvis i dåligt skick men de reparerades och slangarna sågs över varefter alla var i skick. Övningarna hade en viss militär prägel med exercis som en viktig komponent. Detta uppskattades inte av vare sig manskap eller befäl då det ansågs behövligt endast vid parader och mindra ha att göra med effektiv eldsläckning. Redskapsövningarna ansågs ha större betydelse och kom också att dominera övningarna. Förutom övningar bestod kårens arbete under årens lopp av uppsikt och underhåll av redskap och annan utrustning. Både kårens ledning och manskap var synnerligen lyhörda för att skaffa sig kunskap i sitt arbete. Därför bevistade de flesta de kurser som arrangerades i brandvärn. En redskapskurs under brandinspektör Karl Arell från Åbo, bevistades t ex av 5 personer från kåren. Brandbefälskurser har också bevistats av av flere personer från kåren. Den viktigaste delen av kårens arbete är naturligtvis brandsläckning, som under årens lopp utförts med växlande framgång. Ofta upptäcks elden så sent att alarm inte kunnat utgå i tid och husen varit övertända vid brandkårens framkomst. Bränderna hos Lindmans i Kroklund, i början på 40-talet, då ladugården och Alfons Sundqvists nyinköpta buss totalförstördes, ladugårdsbranden hos Jan-Ols i Ödkarby 1943? som också brann ner helt. Andra stora bränder som inträffat i västra Saltvik under dessa 50 år är Solbacka, Vestergårds butik i Kroklund, Samgångs tork i Kroklund, Hedborgs ladugård i Haga, Vidmans verkstad i Kroklund (gamla mejeriet). Långt fler är ändå de bränder som kåren lyckats släcka och där egendom för stora värden kunnat räddats. Kåren har också deltagit i större bränder utanför sitt egentliga verksamhetsområde. Den första utryckningen hade kåren år 1940 och då kom man inte fram med motorsprutan i tid till branden. Detta ledde till att man skaffade kårens första bil under samma år. 4. Kårens anskaffningar och byggen. Utom förut nämnda anskaffning av slangar till de gamla brandsprutorna, inköptes år 1936 en ny handspruta med slang till Laby, Sålis. Ovanåker distrikt, som tidigare saknat spruta. År 1938 anskaffades den första motorsprutan (Trygg), en lätt och effektiv spruta med dåtida mått mätt. År 1940 köptes första brandbilen, en Packard 1929 års modell personbil, f.d. arkitekt Bomanssons bil. År 1950 anskaffades en ny motorspruta (Abba) med en effekt på 1300 lit/min. År 1953 köptes ny brandbil (Ford Thames) Samma år köptes också alarmsiren till branddepån i Nääs och en rökmask med lufttank. År 1956 anskaffades alarmsystemet som gav alarm till 24 st brandkårister samtidigt via telefon. År 1963 inköptes två st fälttelefoner. År 1971 inköptes ny brandbil (Volvo) Samma år köptes också en ny bärbar motorspruta. Utom här uppräknade anskaffningar har kåren köpt vad som ansetts nödvändigt för sin verksamhet och man har velat hålla en hög standard på släckningsutrustningen. Olika byggnadsobjekt har genomförts under åren. För tryggande av vattentillgången lät man bygga vattentankar hos Jan-Ols i Ödkarby 1936 och vid Solbacka 1938. I efterhand kan man konstatera att satsningen inte var så lyckad, då tanken vid Jan-Ols frös sönder och vid Solbacka kom man inte åt att ta vatten ur den då Solbacka brann. 1939 byggdes en liten depå i Kroklund för motorsprutan och 1940 förstorades den för bilen. En torkmast för slangarna byggdes också på samma plats. 1949 byggdes depån i Nääs. Detta bygge föregicks av en flera år långvarig diskussion om placeringen. En tomt var skänkt av Ollas i Ödkarby, vid Valters dåvarande affär, men denna tomt visade sig vara alltför liten och då Hedmarks i Nääs gav dispositionsrätt till en för dåtida behov tillräckligt stor tomt, bestämdes det att depån skulle byggas där. Med frivilligt arbete utfördes depåbygget i Kroklund och en stor del av bygget i Nääs. Virke till depån samlades in bland skogsägarna i västra Saltvik. Då den nya brandbilen anskaffades 1970 visade det sig att depån var i minsta laget varför en tillbyggnad ansågs nödvändig och den verkställdes 1975. Tillbyggnaden föregicks också av långvariga diskussioner och av två omgångar anbud, till följd av att kommunens brandnämnd inte godkände det första anbudet. Hans Mattsson, Finström, blev den som till sist fick utföra tillbyggnaden. Centralvärme installerades 1967. Från 1964 har flere branddammar grävts på strategiska platser för att säkra vattentillgången vid eldsvåda. Dessa har bekostats direkt med kommunala medel men initiativet har kommit från brandkåren. De första åren av kårens verksamhet baserades ekonomin helt på medlemsavgifter och donationer från privatpersoner. 1935 erhöll kåren 12.669 mk i donationer och kårens tillgångar var 12.586 mk vid årsslutet 1935. Kommunen gav sitt första bidrag om 1000 mk 1937, sedan blev det uppehåll två år till 1940 då summan hade ökats till 2000 mk. Efter detta har kommunen årligen givit bidrag till kåren t ex 1945, 8000 mk, 1950, 365.690 mk, 1960, 327.000 mk, 1970, 5.800 mk, 1980, 35.000 mk. Brandskyddsfonden och landskapet har också bidragit med stora summor när det gällt större anskaffningar såsom brandbilar och motorsprutor samt depåbygget. Kåren hade också en livlig festverksamhet på -40 och -50 talet då man arrangerade årliga sommarfester invid Strömma skola och senare i Kroklund, vid Bergmans. En transportabel dansbana anskaffades tillsammans med VSV och IF FRAM. Genom fester och lotterier kom det in 1.272.826, gamla mark, donationer från privata och Ålands Ömsesidiga försäkringsbolag mk 311.846, landskapet och brandsskyddsfonden mk 1.339.222 och från kommunen mk 3.392.151. Dessa summor är i gamla mark och sträcker sig fram till den 31.12.1962. Under åren 1963-1984 har kommunens bidrag till kåren sammanlagt uppgått till mk 477.900, landskapet och brandskyddsfonden har givit 40.600 mk och de egna inkomsterna har varit blygsamma efter det att sommarfesterna upphörde. Vid större anskaffningar har kåren varit tvungna att ta lån för att finansiera inköpen tills bidrag kunnat lyftas. Kommunen har välvilligt ställt upp med kommunal borgen utom då nya brandbilen skulle betalas 1953. Den gången fick man ordna säkerheten på privat väg. Den välvilliga inställningen som kommunen visat till kårens verksamhet kan med tacksamhet konstateras och den har möjliggjort för kåren att hålla en god standard på släckningsutrustningen och depån. Det är ändå tack vare kårmedlemmarnas entusiasm och offervilja i tid och pengar som VSFBK är vad den är idag. I det sammanhanget kan man nämna de framsynta män som stod i spetsen för kåren de första åren såsom K.J Blomroos, Elis Jansson, Karl Höglund, Viktor Troberg, Nils Jansson, Eliel Persson, Axel Eriksson med flera. Ett namn som intimt hör ihop med kåren är Nils A Karlsson som redan 1939 var vice kårchef och från 1941 till 1963 var kårchef och som varit kårens kassör från 1954 till1983. Bland övriga funktionärer kan nämnas Fjalar Johansson som var sekreterare i 23 år under åren 1948 till 1971, Boris Karlsson och Tryggve Karlsson, Anders Johansson, Haga, Johannes Kuhlman, alla med många år bakom sig på olika poster inom kåren. (Bifogas förteckning över kårens funktionärer). Idag kan kåren peka på en aktiv ungdomsverksamhet och det borgar för att kåren även i framtiden kan fylla sin uppgift i samhället när olyckan är framme. Denna historik har gjorts av Eliel Persson och Nils Jansson och kompletterats för åren 1974-1984 av Ingmar Jansson som också renskrivit historiken. Den senaste renskrivningen har gjorts av Karin Johansson. 7. Förteckning över styrelse och kårchefer inom VSFBK Ordförande |
 |
||
|
||
 |
 |
||
|
 |
|||
|
 |
|
Skriv inlägg
